Motion controls, eller rörelsekontroll som det skulle kunna kallas på svenska, innebär i spelvärlden att man styr sin spelkaraktärs rörelser eller händelser i spelet med hjälp av sina egna rörelser. Detta sker genom att man har en spelkontroll och en sensor som tillsammans kan uppfatta hur kontrollen rör sig, eller genom att sensorn uppfattar ens rörelser utan någon spelkontroll alls.

Den första konsolen att verkligen använda sig av rörelsekontroll i stor utsträckning var Wii, som kom ut i november år 2006. Kontrollen till denna konsol bestod av en fjärrkontrollsliknande pinne som inte såg ut som någon annan spelkontroll tidigare. Den heter officiellt Wii Remote, men fick snart smeknamnet Wiimote. Wii Remote kan till exempel användas för att peka på saker i spelet och för att styra rörelser. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är spelet Wii Sports, som följde med konsolen vid köp, just för att visa på Wiimotens egenskaper. I spelet kan man spela olika sporter som tennis, golf och bowling, och Wiimoten används för att svinga tennisracketen, svinga golfklubban och rulla bowlingklotet. Detta sker genom att man utför de rörelser man skulle göra i verkligheten, med Wiimoten i handen. Hur revolutionerande Wiimoten än var när den kom, går det dock inte att jämföra med att spela dessa sporter i verkligheten. Alla som någonsin bowlat vet till exempel att vikten på klotet gör det till en helt annan upplevelse jämfört med spelet. Om du aldrig har spelat bowling, och skulle vilja se hur spelet står sig mot verkligheten, ska du ta dig till O’Learys i Mall of Scandinavia. Det är nämligen ett av de bästa ställena att spela bowling i Stockholm.

Nintendos två största konkurrenter, Sony och Microsoft, gav sig in i rörelsekontrollsleken några år senare, när de båda släppte sina versioner av motion controls. För Sony och Playstation innebar detta den så kallade Playstation Move. Den släpptes år 2010, då till konsolen Playstation 3. Till utförande och funktion liknade kontrollen Wiimoten, med den skillnaden att den hade en boll längst ut. En annan skillnad mellan Wiimoten och Playstation Move var att Wiimoten var utvecklad som en integral del av konsolen, vilket betydde att alla spel som släpptes till den var särskilt anpassade för att använda sig av Wiimoten. Playstation, å andra sidan, hade även vanliga kontroller, och det släpptes därför bara ett begränsat antal spel som utnyttjade Playstation Moves kapacitet. Det var sannolikt en av anledningarna till att kontrollen inte blev så framgångsrik.

Microsofts svar på rörelsekontroll var att använda sig av en slags add-on till sin konsol Xbox 360 i form av en webbkamera som kunde uppfatta ens rörelser. Det betydde att man inte behövde använda sig av någon kontroll alls för att spela – ens egen kropp var kontrollen. Kameran kallades för Kinect, och mottogs generellt väl av spelkritiker. Det påpekades att kontrollen inte var lika exakt som Wiimotens, med att det kompenserades av känslan av att kunna styra spelet med sina egna rörelser.

Rörelsekontroll har sedan dess blivit mer eller mindre en självklarhet i gaming, och nya kontroller och konsoler använder det i större eller mindre utsträckning. Med sin senaste konsol, Switch, har Nintendo till exempel landat någonstans mellan en traditionell kontroll och den fullfjädrade rörelsekontrollen de skapade till Wii. Den nya kontrollen kallas Joy-Con, och använder en kombination av vanligt knapptryckande och joystickrullande med rörelsekontroll för att exempelvis se sig omkring och sikta. Framtiden får utvisa vilken roll rörelsekontroll kommer att ha i gaming framöver.